Marjim och Samer – förebilder som ledare!

Projektet Bogserlinan har som mål att få fler nysvenskar att komma in i föreningslivet. Först och främst vill vi att de ska vara med aktivt, men det är få saker som gör oss så glada som när dessa personer dessutom väljer att ställa upp som ledare ideellt och bidrar med sitt engagemang i klubben.

Två personer som är förebilder för många på det viset är Marjim Georges, 11 år, och Samer Samir, 21 år. Jag frågade därför om jag kunde få göra ett reportage om dem och båda två ville gärna hjälpa till. Enda motkravet var att kompisen Matilda fick följa med till Landhs.

Marjim både spelar och lär ut volleyboll
Marjim är elva år gammal och går nu i årskurs fyra på Bränningeskolan i Habo. Hennes föräldrar kommer, precis som Samers, från Irak. Hon föddes i Kiruna och när jag frågar henne var hon kommer ifrån svarar hon med brett leende att hon kommer från Lappland. Sen hon var tre månader gammal har Marjim bott i Habo. Volleyboll är nu hennes stora intresse men fotboll, dans och taekwondo är andra och tidigare intressen hon har haft. Men när jag frågar varför hon inte längre håller på med till exempel taekwondo så låter hon inte svaret dröja länge, ”det är för att volleybollen är en lagsport!” förklarar hon entusiastiskt. Marjim testade på volleybompa när hon var runt fyra år men fastnade inte helt för det då. När hennes kompis Matilda tyckte att Marjim skulle följa med och spela något år senare tyckte hon annorlunda. Sen dess har hon spelat volleyboll och tränar nu i Habos PF07/08-grupp. PF07/08 spelar just nu level 4 som är en av nivåindelningarna i volleybollens fyrmannadel. Under året har Marjim deltagit i flera turneringar, men roligast har Fyrmannafestivalen och Fagerhultscupen enligt både Marjim och Matilda.

Numera är Marjim inte enbart med och tränar i sin ordinarie grupp, hon är också med som ung ledare på fredagar för bland annat sin lillebror Josef som är med i det yngsta kidsvolley-gänget PF11. Jag ber henne förklara varför hon är med som ledare och först svarar hon skämtsamt att det är för att hjälpa sin lillebror. Hon tar ett bett till på sin chokladboll och förlänger snabbt sitt svar.
– ”Men det är också för att jag vill hjälpa människor. Jag kan också uppmana dem till att spela volleyboll då.” utvecklar Marjim.

Marjim, Matilda och Samer

Marjim som ung ledare för PF2011

I familjen är de fyra stycken. Det är storasyster Marjim och lillebror Josef. Deras mamma heter Kefah och pappa Nazeh. Vid frågan om Georges hem skiljer sitt från något annat hem som Marjim varit i måste hon tänka ett tag och svarar sen snabbt att den enda skillnad hon kan komma på är att de pratar assyriska hemma.

Från flykt till ledare och förebild
Samers pappa flydde från Irak 2007 och såg till att hela familjen Samir kunde komma till Sverige 2008. Då var Samer elva år gammal. Han började spela volleyboll i Habo Wolley ganska fort efter att han hade kommit till Sverige och håller på än idag tio år senare. Även om mängden han själv spelar inte är särskilt stor längre, så har han fortfarande nära kontakt till idrotten. För några år sedan när den stora flyktingströmmen började startades ett integrationsprojekt upp i Habo Wolleys regi. Detta för att kunna erbjuda de ungdomar som kom till Sverige att få testa på och spela volleyboll kostnadsfritt.
”Det var Jens Ottosson som frågade mig om jag ville vara med som ledare i detta, och det tackade jag naturligtvis ja till! Jag och Humojen Nuuri började som ledare och det var till vår fördel att vi kunde kommunicera med många av de grabbarna som kom. Jag kan prata arabiska och Humojen pratar persiska. Men att vi också känner igen den kultur som vi möttes med hjälpte oss mycket.” han fortsätter ”många av de killar som varit med och tränat har känt sig oroliga och osäkra på om de kommer få stanna i trakten har gjort det lite svårt för dem i början. Men när någon, som Habo Wolley gjorde, visar intresse och vänlighet med att hjälpa till med utrustning, träningstider och kostnader blir de killar som varit med väldigt intresserade och glada.”

Samer är inte längre med som ledare lika mycket som förut, utan mycket av den tid han lägger ned ideellt gör han i den katolska församlingen Heliga ande i Jönköping. Där är han styrelsemedlem men är också ledare för deras idrottsdel i församlingen.

Små skillnader i kulturen
Familjen George och Samir är bekanta sedan tidigare och kände varandra redan i Bagdad, så att deras familjer umgås mycket är inget konstigt. Dessutom bor de i samma område på Bränninge. Men att deras familjer umgås mer med släkt och vänner är både Samer och Marjim enade om. Jag frågar om de känner sig mest som irakier eller svenskar. Marjim rynkar på pannan och tycker frågan är konstig. Klart hon är svensk, hon känner sig inte alls som irakier! Samer instämmer han med om att han känner sig mest svensk och jag ber honom förklara eftersom han ändå har växt upp i Bagdad.
-” Att jag har blivit duktig på språket samt att jag anpassat mig efter kulturen har gjort att jag känner mig mest svensk. Jag är mycket lugnare än mina släktingar hemma i Irak. Dessutom har jag fått mycket mer erfarenhet än en tjugoåring i Irak vanligtvis har. Då är det föreningslivet och skolan som jag gett mig mest. Jag är nog mer allmänbildad skulle jag vilja säga.”

Bogserlinans syfte
Bogserlinans grundtanke är att försöka starta upp ett fadderkoncept. Att redan etablerade medlemmar i en förening ska hjälpa till och få en person eller personer, med utrikes bakgrund att börja i en förening. Men att bara vara med på några träningar leder sällan till ett tillräckligt bra utbyte mellan en person som inte kan svenska riktigt bra för att det ska leda till integration. Kan man däremot få med denna person på att ställa upp som ung ledare eller vara med och sköta kiosken på turneringar har man kommit mycket längre på vägen för att skapa ett större sammanhang och det är det som leder till integration.

Att personer som Marjim och Samer ställer upp som ledare är ovärderligt för föreningslivet ur en integrationssynpunkt. Precis som Samer sätter fingret på kan han nå ut till väldigt många just för att han kan språket som många pratar men att han också har en förståelse för kulturen. En naturlig brygga som raderar de komplikationer som lätt kan uppstå när kulturkrockar annars sker.

Jag vill rikta ett stort tack till Samer och Marjim som bidrog med sin tid men också för att de bidrar med sin tid i föreningslivet.

Oscar Hult, projektledare Bogserlinan