Robban har ordet…

Säsongen är över, min första som elittränare för Habo Wolley. Det har varit en ära och ett nöje att åter få dra på sig klubbens färger. En ära och ett nöje är vad det ska vara att deltaga med klubbens emblem på bröstet, som spelare eller tränare spelar ingen roll. Det ska kännas när man drar på sig den röd-vita Habodressen.

Säsongen är över, den tog slut i kvartsfinal och vi gratulerar Falkenberg till ännu ett SM-guld. De är välförtjänta mästare. Och inte är det en slump att de vinner. Jag kommer ihåg när de gick upp i elitserien och hur jag under en match droppade in en mängd poäng mot dem. Deras tränare stod på kanten och var vansinnig. Ingen spelare ska kunna droppa in så mycket poäng. Och det gör ingen längre. Falkenberg bestämde sig för att träna hårt, bra och målmedvetet och att kämpa på varje boll. Den som inte ställde upp på det hade inget i klubben att göra. Nu finns den inställningen inympad i klubben.

spelare-1641

Robert Blomqvist blickar framåt

Säsongen är över, men inte för A-laget. Vi tränar på. Och anledningen är lika självklar som enkel: vi ska bli bättre och för att bli bättre måste man träna. Ska Habo vinna sitt första SM-guld måste vi sätta en ny standard. Eller, nu ljuger jag. Standarden börjar sitta. Det laget som vi håller på att forma och som har slitit i år, har trots motgångar med sjukdomar och skador under hösten, bestämt sig för att alla bollar är viktiga. Det finns ingen boll som vi inte ska jobba på. Det finns ingen boll som inte är viktig nog för att göra sitt bästa på. Och vi ska alltid utföra handlingarna med fokus på god teknik.

Säsongen är över och laget tränar på. Samtidigt bygger vi för att ta emot nyförvärv. Hur det går på den fronten får vi facit på när hösten närmar sig, men om vi lyckas så har vi lockat hit hungriga spelare som vill träna. Som vill spänna bågen och se hur långt de kan komma. Hur bra de kan bli. Med den kultur som vi bygger och byggt i elitlaget och med målmedvetna spelare ska Habo bli en stormakt. Det är min ambition. Det här är inte direkt förankrat i styrelsen, jag får kanske lida för det jag nu skriver, men vill de ha mig kvar som tränare så får de leva med att de har en tränare som vill bli av med sina spelare. Det är nämligen en otrolig tillfredställelse att se hur människor utvecklas och utvecklas du mycket som volleybollspelare, ja då lämnar du kanske Sverige för andra äventyr. Jag vill uppleva att spelare tränade av mig, som får sina genombrott under min ledning, blir proffs och lyckas i Europa.

Simon Forzelius och Hasse Qvarnström i servemottagning

Simon Forzelius och Hasse Qvarnström i servemottagning

Säsongen är över och jag kan när som helst plocka fram minnen från matcher och träningar där spelarna flyttat sina gränser. Jag kan blunda och minnas Danne Fridolfssons första block. Han lika förvånad som den nedblockade. När jag ser Elias Carlsson ser jag en kille med ett ärr på hakan. Han slängde sig efter en omöjlig boll, landade på hakan, men fortsatte att träna till dess vi såg att blodet rann. Tre stygn tror jag att det blev… Jag kan komma ihåg hela Hasse Qvarnströms match i höstas mot Falkenberg. Hur fick han ihop sin mottagning så bra så fort? Simon Forzelius uppoffrande liberospel. Kan vi ha fått en ny stjärna där? Jens Persons utveckling från lovande till en best. Jag minns Joel Nilssons stora framsteg i alla moment i spelet fram till tumoperationen. Den alltid livsfarliga Adnan vrål efter en stenhård 30-back. Jag minns… Jag minns massor. Förlåt alla ni som inte blev nämnda.

Adnan Herco och Jens Persson blockar

Adnan Herco och Jens Persson blockar

Säsongen är över och klubben planerar för nästa. Hur ska den bli? Ja, det bestämmer vi, vi i klubben, tillsammans. Elitlaget ska bli bättre. Elitlaget ska fortsätta att flytta gränserna och träna ännu bättre och smartare. Alla i elitlaget ska flytta sina egna gränser några steg. Alla ska utvecklas på flera plan. Det har jag bestämt. Jag hoppas att alla andra i klubben känner likadant. Att ni genom klubben och i klubben kan utveckla er själva. Och att ni känner stolthet för det ni gör. Och att det känns som en ära att dra på sig Habo Wolley-loggan. Det är en ära och ett nöje att få framträda i klubben röda och vita färger. Jag är fullständigt övertygad om att de nyförvärv som kommer att dra på sig Habos tröja nästa säsong visar upp samma attityd. Att de känner ära och glädje och att de visar det med sina handlingar. Nuvarande elitserietrupp har satt den standarden!